Ibland när man får reda på någon händelse som är omvälvande så kan man durekt säga vad man gjorde och vart man var när man fick beskedet. Jag har några sådana minnen, såsom när jag fick reda på att Olof Palme hade skjutits, jag var 15 år då, på den tiden var musiken ett stort intresse och jag spelade in musikvideos på olika låtar. vi hade inte MTV hemma så jag fick sitta och bevaka när TV1 eller TV2 spelade någon video och det var inte ofta. Men en gång i veckan, på lördagar, i Go´morron Sverige så spelade de en musikvideo och lördagen den 1 mars 1986 skulle de spela Nikita med Elton John. Så jag knäppte på tvn och tog fram mitt VHS-band för att förbereda inspelningen men blev jättebesviken eftersom de hade ställt in allt för att Olof Palme blivit skjuten. Så Nikita kommer alltid vara förknippad med Olof Palme för mig.

 

Mitt andra minne när det gäller otäcka händelser (konstigt nog är det vad som etsar sig fast, beskeden om otäcka saker) är den 11 september. Jag måste ha varit hemma för att antingen Axel eller Ida var sjuk. Jag står i köket och håller på att laga mat och har vår lilla tv igång och helt plötsligt bryter de sändningen och visar hur ett plan flyger in i WTC i New York. Jag kommer fortfarande ihåg känslan, att det var så overkligt och svårt att förstå.
Dagen efter, den 12 så går jag till jobbet och chefen jag hade då, tar in hela avdelningen i ett möte och där sitter vi hela förmiddagen och bara pratar. Det var fantastiskt gjort av henne, ibland behöver man bara att sitta och prata om vad som har hänt. Vi pratar om allt, om det kommer bli världskrig, hur vi känner oss, om att våga leva överhuvudtaget. Var ett bra möte, en fin stund och starkt av chefen att låta oss bara prata.

 

Fredagen den 7 april 2017 kommer bli ett sånt minne med. När jag fick reda på att det varit ett terrordåd i Stockholm, bara några hundra meter ifrån där jag bor.
Vi har varit barnvakt åt Albin i helgen, min bror och hans fru Mia har köpt hus och flyttade i helgen. Vi skulle gå ut på fredagen och hämta paket som låg på posten och väntade. Jag och Albin stod klara i hallen för att gå när M hör något på radion, att det har hänt något vid T-centralen och säger att han vill lyssna. Jag sätter på Aftonbladet TV på datorn och vi hör rapporteringarna. Det pratas även om skottlossning. Jag messar min bror och säger att vi är ok.

Eftersom Mail Boxes ligger på Birger Jarlsgatan och i motsatt riktning från T-centralen så beslutar vi att vi går iväg i alla fall. Det är väldigt mycket folk i rörelse när vi kommer ut, mer än en vanlig fredag eftermiddag. Vi hämtar ut paketen och är kvar en stund inne på Mail Boxes för att ta hand om ballaget som vi sen går för att återvinna strax brevid och när vi kommer ut så är det extremt mycket folk som går.

Många har ingen aning var de är och vart de ska gå. Tunnelbanan är avstängd och de flesta vill bara hem.

Vi bestämmer oss för att gå runt och gå upp via Johanneskyrkan hem. Det är mycket folk och vi får sicksacka för att komma fram. SMS kommer från familjen och frågar om vi är ok, och allt känns så overkligt trots att helikoptrarna viner ovanför oss och man hör sirener från alla håll.

 

När vi kommer upp på Brunkebergsåsen, precis utanför kyrkan så ser vi en man som är alldeles tom i blicken och står mitt i gatan. M går fram till honom och det kommer även en äldre herre fram. Mannen mitt i gatan berättar att han var där, på  Drottninggatan, bara ett par meter från lastbilen och han var chockad sa han själv. Han visste inte vart han skulle gå eftersom han kunde inte komma hem, hans batteri på telefonen var så gott som slut och han ville ringa. Den äldre mannen sa att kyrkan var öppen om han ville vila, men det ville han inte. M frågar om han vill följa med hem och ladda telefonen och det tackade han ja till.

M och han småpratade lite under den knappa timmen mannen var här. Han sa själv att han hade börjat lugna ner sig och var tacksam över att han fick ladda telefonen, vara hos oss en stund och prata lite.

Men sen ville han försöka ta sig hem till sina nära och vi fortsätter att följa nyheterna.

 

Jag messar till Idas pojkvän att kommer han inte hem så finns alltid sovplats hos oss. Han sitter på sitt kontor vid Fridhemsplan och jag får lite ont i magen eftersom det har varit rykten om skottlossning där.

Ida var hemma den här dagen, annars hade hon varit nära hon med, hon arbetar på Sveavägen, upstrax innan Hötorget. Axel arbetar tack och lov inte inne i stan.

 

Albin då, stackarn? Han fick faktiskt sitta och titta på Pokemon inne i gästrummet, medans vi hade tvn på med nyheterna i vardagsrummet. För en gångs skull var jag väldigt tacksam över barns förmåga att gå helt upp i tv:n, han märkte ingenting av allt som hände. Han var lite ledsen över att vi inte kunde gå till leksaksaffären (den som ligger mitt emot Åhlens, vid Sergels Torg) men jag förklarade att det hade hänt en olycka och att polisen hade spärrat av och det köpte han.
Visst ska man prata med barnen men jag tycker att de ska vara barn så länge som möjligt och märker de inget behöver man inte berätta heller.

Vilket fantastiskt jobb polisen har gjort. Jag är glad att vi har kameror på offentliga platser, i det här fallet har det hjälpt otroligt, polisen kunde gå ut med en bild fort. Trots allt är en bild bättre än en ritad "fantombild". Igår var det poliser ute på stan, mer än vanligt och jag uppskattar det. Det ger en tryggare känsla att se dem patrullera, rida omkring, prata med folk.
Alla som har ställt upp värmer också, hur alla i en krissituation hjälper varandra, ingen tänker på religoner, etniska ursprung utan alla behandlar varandra likvärdigt. Hejja Sverige och Stockholm!